Dagen efter

Dagen efter den stora chocken försöker fotbollseuropa fortfarande hämta sig.

Chocken är naturligtvis störst i Frankrike, där fördömandena haglar tätt och kondoleanserna strömmar in från alla håll. Toulouse FC har gått ut med uppgiften om att alla intäkter i söndagens match mot Lorient kommer att efterskänkas till Brices familj.

Också i Belgrad är man bestörta. Partizan formulerar sig enligt följande på sin hemsida:

Brice Taton is no longer with us. Brice will leave Belgrade in a coffin, while we remain here in shame, leaving us to face ourselves with our own being and concequences.

De uttrycker också sina kondoleanser till Brices familj och en önskan om att få närvara på hans begravning.
Konkurrenterna Crvena Zvezda har gjort en fin gest och stängt ner sin hemsida och ersatt den med en bild på Brice och texten;

With our sincere sympathy and heartfelt condolences to the Taton family and Toulouse Football Club.
May Brice rest in peace.

Brices död har blivit förstasidesnytt i Serbien och har väckt stor bestörtning hos den allmäna befolkningen. Facebook översvämmas av grupper som fördömer dåden men också ett par som syftar till att ta förövarna i försvar.

På forumen och i bloggar är ultrasgrupperingar från runt om i världen inte nådiga i sina fördömanden mot de Grobari som har varit inblandade. Hårdast åt dem går, inte helt oväntat, kroater och bosnier. Ännu har ingen reaktion kommit ifrån Grobari. Vi får se hur de ställer sig när de spelar borta mot Shakthar senare i veckan. Jag hoppas innerligt att de inte väljer en konfrontativ linje...

Vi får säkert anledning att återkomma till Brice Tatons öde senare under veckan...

Gårdagens insyn i läktarkulturens allra smutsigaste, mörkaste och mest destruktiva beståndsdel (som jag för övrigt innerligt hoppas vi slipper se så mycket av i framtiden) fick mig att tänka på hur oerhört konstruktiv, hjälpande och hyllande kulturen kan vara när den är som bäst. Så jag ska ge lite smakprov på det idag.

Vi börjar i Milano den 19:e April 1989. 4 Dagar efer att 96 Liverpool fans tragiskt har dött i den enorma tragedin på Hillsborough. Milan möter Real Madrid i Europacupen. Matchen stoppas för att hålla en tyst minut, som på italienskt manér innebär applåder. Curva sud bestämmer sig för att hylla de döda genom en välbekant sång...


11:e Mars 2004. Spanien har skakats av det största terrordådet i landets historia. Samma kväll ska Barcelona spela borta mot Celtic i Glasgow. Celtic väljer att visa sin respekt för alla påverkade av dåden såhär.



19:e Mars 2008. Det har gått 4 månader sedan Gabriele Sandri sköts ihjäl när han satt och sov i baksätet på den bil som skulle ta honom för att se hans älskade Lazio möta Inter.
Det är derby mellan Lazio och Roma. Ett derby som normalt sett ångar hat och ilska, men den här gången är det lite annorlunda.
Lagkaptenerna för de båda lagen, Rocchi och, den av lazio fans normalt hatade, Totti lägger tillsammans med representanter för Romas ultras ner blommor framför Curva Nord och det jättelika porträttet av Gabriele.
Båda klackarna skanderar "Gabriele uno di noi!" (gabriele, en av oss!). En banderoll med texten "Le lacrime non conoscone colore, Gabbo uno di noi. Curva Sud" (ungefär "Tårar känner inte av nån färg, Gabbo en av oss" och sen signerat av roma fansens curva, curva Sud.) hålls upp av de Roma ultras som står framför lazios curva nord.
Gabrieles pappa, Giorgio Sandri, står tillsammans med Lazio Ultras i Romas klack (om nån har klippet på detta, så dela gärna med er). Kort sagt är det en rörande bild av samhörighet trots hatet som visas upp denna kväll i Rom.



Om någon har fler klipp eller berättelser av liknande karaktär. Dela med er!